Skrev tenta i omvårdnadsbehov idag och efter att den var färdigskriven, tänkte jag uträtta ärendet att hämta ut min farmakologitenta. Anländer lägligt nog till Akademicentrum 10.02 , när den nya utlämningstiden är mellan 09.30 och 10.00. "Är du här för att hämta en tentamen? Då får du vänta till måndag!" Tack. Ibland smeker turen en ömt på kinden.
Skönt att den här veckan är slut i alla fall, att den varit fullspäckad är milt uttryckt. Seminarie om VFU:n i måndags, praktisk tenta i onsdags och salstenta idag. KTC-tentan var nära nog traumatisk när jag gjorde den i onsdags, men nu när jag tänker tillbaka på den är det egentligen bara komiskt. Jag skulle redovisa en måltidssituation där jag skulle hjälpa en sängbunden patient med maten. Det var som en parodi i sig - jag satt där på en pall bredvid en halvsittande docka, med en tallrik och bestick i händerna och tvingade ur mig information i en kvart medan tårarna och snoret rann. Skämt åsido, men det är allt en märklig situation. Har inga som helst problem att hjälpa en person med maten i praktiken, men när man står framför en examinator och ska prata om etiska resonemang och författningar kopplas hela maskineriet ur. Tyckte jag fick med mycket av det jag skulle få fram, får se om det räcker. Om inte, vet jag i alla fall hur det är och kan förbereda mig totalt. Tur att jag hade så fina människor i min grupp och en bra lärare!
Det är första gången på veckor som jag kan slappna av. Pendlade till Karlskoga och praktiken i två veckor, som var så bra som den kunde vara! Efter två neurotiska dagar och tusentals tankar om att hoppa av utbildningen, blev det bara bättre och bättre. Ju mer jag lärde känna de boende och ju mer jag fick vara delaktig i omvårdnaden, desto bättre kändes det. Var riktigt ledsamt sista dagen när jag skulle säga hejdå. Helt klart värt pendlartiden, med all go personal.
Helgen efter första praktikveckan åkte jag och Simon till Stockholm för att se Rise Against. Vi trängdes med mestadels 13-årigt småfolk och motsatsen till dessa - bjässar på minst 1,85. Man kände sig rätt liten när man tryckte ryggen mot stängslet vid ljudbordet och det enda man ser framför sig är en hop med grabbar som är minst ett huvud längre än en själv. Är i alla fall glad att jag slapp vara mitt i den Circle Pit som sångaren Tim McIlrath uppmanade till. Puttas med ett gäng överengagerade pretonårspojkar? Nej tack. Skulle bara bli nedtrampad. Klarade dock av själv att sänka mig - svimmade när den sista låten Ready to fall (höhö) var på gång. Trängsel, värme och noll syre var ingen bra kombination. Blev snabbt bättre när stället tömdes på folk och man fick lite svalt andrum. Kön ut var inte direkt kort, man stod så härligt nära varandra att man andades in någon annans svett, men ett par göteborgare livade upp stämningen genom att ropa "Han ska operera om femton minuter - släpp fram honom!" På pricken. Träffade Martina och Emelie, åt på In&Out som har riktigt goda pizzor. Det tar evigheter mellan träffarna och det gör så ont. Mysigt var det i alla fall. :) På söndagen var det allhelgona med Simon familj och guldmatch. Det var en spännande match ("tabellen ljuger aldrig") och jag höll djupt på AIK trots att jag är Djurgårdare. Simon fick i alla fall sitt guld och stannade kvar i Stockholm för att ta emot lagbussen. Jag älskar det, att han är så engagerad. <3
Nä, nu får det vara nog. Dags att ladda inför nästa kurs! Får äntligen vara med mina fina Örebroflickor mer nu! Puss!
Who are you, Really?
10 år sedan
