I Katrineholm. Anlände igår, efter en traumatisk tågresa, i alla fall mellan Gnesta och Flen. Kommer inte ihåg exakt hur många minuter det är mellan dessa två stationer, men hur få de än var kändes det i alla fall som tortyren aldrig tog slut. Tortyren innebar ett gäng ungdomar. Kan kort och gott säga att gnisslandet från dörrarna var som en ljuv smekning för öronmusslorna i jämförelse med deras röster som inte gick att undgå. Vet inte om min lust att banka huvudet i tågfönstret på grund av deras prat/gapande innebär att jag börjar bli gammal, eller att mina grå celler i pallet fungerar precis som de ska.
I Stockholm. Bodde hos Simon i Sollentuna, i ett underbart hus med ett rött gullfnassel som strök omkring. Var på kräftskiva med hans kompisar, mycket trevlig tillställning. Bäst var det när folket började plinka på gitarrerna, bläddra i deras häften med tidernas bästa sånger och sjunga så jag blev sådär alldeles glad. Ungefär tvärtemot den känslan man hade när man råkutade till nattbussen - bara för att missa den. Inte ens Simon som sprang som en antilop hann, märkligt. Jag och Simon träffade Martina i Vaxholm, vi spelade minigolf och mumsade i oss glass. Blev bara att jag träffade Martina en gång, trist. :( Hoppas att hon kan komma och hälsa på mig snart. :)
Träffade Sofia som var på en kort visit i Sverige innan hon börjar sin au-pair i Belgien. Ledsamt att hon ska vara borta ett helt år, tur nog kommer hon hem ett par gånger och hälsar på. Efter fikat (där jag var den enda som tryckte i mig en våffla) gick vi och tittade på studion där Sofia tatuerat sig. Först kände jag mig smått fånig när jag viftade med plastkossan jag hade med mig, men efter folk sagt att de tyckte idén med en klättrande ko på revbenen var ball, lugnade jag ner mig. Efter det tog jag och Simon en oändlig busstur ut till Åkersberga, där studion ligger där Jocke tatuerar sig. Där kunde de snabbare uppskatta pris och eventuell tatueringstid, och kunde ge mer tips och information än på första stället. Men priserna och diplomen som smyckade studion säger väl en del. Åkte tillbaka dagen därpå för att boka tid, men placeringen var ett problem. Huden över revbenen tänjs ut och rör sig hela tiden, så kvaliteten på tatueringen kommer att ha försämrats efter två, tre år. Funderade en stund och knåpade nya idéer om att göra den på skuldran istället, då kon istället kunde knipa åt huden med klövarna. Väntade dock med att boka eftersom priset steg. Det är i alla fall värt att ta sig ut till Åkersberga för att få sig tatueringen, får se när det blir. Jag och Simon har även haft Indiana Jones-maraton, lagat mat och druckit vin, varit på Titanic-utställningen samt passat en liten. :)
Mot Örebro. Bestämde förut idag att jag fanimej ska cykla från Katrineholm till Örebro imorgon, för att kanske möta upp Simon i Odensbacken och cykla sista biten tillsammans. Nio mil är tufft, speciellt för mig som inte direkt hållt min kondition på en funktionell nivå denna sommar. Men jag vill verkligen, nu när jag har bestämt mig. Försöker till och med förtränga att det är motvind hela vägen, samt att jag kommer möta regnet efter halva sträckan. Hårt. Fattar inte varför vädret måste vara emot mig just denna dag, denna prövning. Får se om vädret ändrar sig till imorgon, det brukar ju göra det annars. Men imorgon kommer väl det åttonde underverket att ske, att en prognos verkligen stämmer. Aja, vill till Örebro nu. Saknar Josefine, Hanna, Malin och Natalie. Är trött på att vara utan dom nu. Nu ska jag gå och lägga mig, så jag orkar cykla imorgon ifall det blir något av det. Bloggar i så fall något kort med sadelsmak i häcken. Måste dock läsa en bit i Vem är Björn och vem är Benny, det är en sån där förtjusande bok som gör att man gråter av skratt till och med när man är själv. Ja Simon, jag läser Fear & loathing in Las Vegas också. ;)Natts.
Som bekant, har Elena Jonsson härmed cyklat sträckan Katrineholm - Örebro, med ett gott resultat med tanke på väderomständigheterna. Motvind nästan hela vägen - förutom sista milen då det var mer hanterbart. Stannade först efter tre mil på en rastplats i Vingåker för att ladda batterierna med kalkonmacka, drickchoklad och vatten. Hade matsäcken i en ryggsäck, eftersom väskan jag hade med mig var jobbigt nedpackad i två plastpåsar för att rädda innehållet från det väntande regnet. Hade även en reflexväst utanpå ryggsäcken, så jag såg att ha puckelrygg. När jag glatt mumsat i mig matsäcken och var ivrig att komma iväg igen, kom jag på att jag var tvungen att få på mig västen utanpå ryggsäcken igen (nu ännu större än förut, på grund av att jag pulat ned regnbrallorna där). Fumlade i några minuter innan jag kom på en strålande idé. Jag lade in ryggsäcken i reflexvästen, lade mig ner på rygg på marken och snirklade armarna så jag fick på både väst och väska på samma gång. Tur att jag var ensam, folk hade nog undrat vad det var för insekt i människostorlek som hamnat på rygg. Mötte upp Simon strax innan Odensbacken, söta grabb som kom och mötte mig. Då var det tre mil kvar och efter ett tag bröt jag ihop för det värkte som fan i mina knän, så vi satte oss intill vägkanten och vilade en stund. Efter att ha samlat lite krafter cyklade vi en stund till innan vi gjorde sista stoppet vid ett Ica två och en halv mil hemifrån. Åt lite choklad och pinnade vidare. Var överlycklig när jag såg skylten Ekeby-Almby, då visste jag att jag inte var långt hemifrån där en dusch och en säng väntade. Tio i nio kom jag fram, sju timmar och tjugo minuter efter jag startat på uppfarten i Forssjö. Nio jävla mil, nästan en tredjedels Vätternrundan. Jag är nöjd med mig själv.
