
Who are you, Really?
12 år sedan
Lars Winnerbäck vann årets manliga artist på Rockbjörnen, wohoo! Men märkligt att han vann, jag har ju hört från många att han skriver så oerhört obegripliga låtar. Konstigt att han då kan bli framröstad till årets manliga artist. Den uppgivna röst som jag nyttjade så illa fick du att försvinna. Oerhört svårt att analysera innebörden av den raden. Här står livet i farstun, så nära inpå. Också väldigt klurigt. Det har glömts ett hjärta kvar i frosten. Åh, vad hjärnan måste gå på högvarv för att lista ut den metaforen. Jag tycker inte om när folk använder argumentet att han ser ut som en luffare. För det första, så varken är han eller ser ut som en. För det andra, bör dom titta på sina egna idoler. Om man jämför artisternas utseenden, lär dom inte hitta många olikheter. Men ååh, nu glömde jag bort något väsentligt. Winnerbäck gör ju så deprimerande musikvideos. I alla fall till låten Elegi. Den är ju svartvit och Winnerbäck sitter på en säng med sin gitarr och ser olycklig ut. Så kan man ju inte ha det. Ärligt talat nu. Ta låtnamnet först. För er som är kunniga i svenska, betyder just elegi klagosång. Klagosång, ja, det är ju en sång som tar itu med ett jobbigt ämne. Okej, säger ni då. "Men det visar ju att Winnerbäck är deprimerande!" Ja fan, han är ju lika deprimerande som ni. Han sjunger om en kris han har haft i sitt liv. Mycket märkligt att ha kriser i sitt liv, det har ju inte alla. En elegi för alla sorger den där hösten handlade om, för en mor som sjuknade in och för ett barn som aldrig kom. Missfall. Svår sjukdom. Klart som fan att han är ledsen. Han väver in det svåra i en låt, för att ta itu med det. Det är hans sätt. Hur gör ni andra?
Åh, vilken stadsvandring det blev idag! Det var jag och en till från min klass där, plus åtta faddrar. Istället för att frysandes gå omkring och lära känna stan, gick vi till Hofströmska (?) och lekte lekar som innehöll charader, pictionary och sång. Tur att man hade hörlurar på sig när man nynnade och sjöng så man själv slapp höra sin förskräckliga sångröst. Johan, en av faddrarna, var ju lugnt bäst på det spelet. Lycklig satt han och sjöng, diggade. Jag är säker på att han hade viftat med fötterna om han inte hade nått till golvet. Efter tävlingen (som mitt lag vann) fikade vi med kanelbullar och Oboy. Myspys. :) Stadsvandringen blev riktigt lyckad. ;) Sen följde jag med Henrik och handlade, för att sedan gå till Emma och kolla på De halvt dolda. Nu sitter jag här och kollar på konståkning, herrarnas friåkning. Missade Kristoffer Berntsson båda gångerna, så jag surar lite. Men hann se Morojov och Schultheiss, dom var duktiga. :) En bit av Adrians musik var ur Bergakungens sal, eeew. Fattar inte att jag fortfarande tycker att den är äcklig. Känner att det är nån bakom som ska jaga mig när jag lyssnar på den. Asäckligt. Brian Joubert vann! :) Vad förvånad jag blir.. Han är ju klart bäst. Han hade för övrigt musiken från Requiem for a dream i sitt nummer, det var ballt. Kristoffer Berntsson slutade på åttonde plats och Adrian Schultheiss på artonde. Duktiga pojkar. :) Nu ska jag titta på Nile City innan jag somnar. Natti, puss!


Real life - I meet you when I wake up